Tack hej

Min enda kära läsare... är det möjligt att bli mer less på livet än vad jag är just nu? Jag tvivlar ganska starkt på det. Jag är så irriterad, sur, förbannad att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Jag tror jag kommer bli galen snart. Hade en bra period där ett tag, men nu börjar det luta neråt igen. Jag hoppas verkligen på lite jämnvikt så jag orkar med allt...

Har varit på min syster studentmiddag idag. Det var trevligt, fick ett vackert, självlysande armband för att markera för servitörerna (ja, det var bara manliga anställda) att lilla flicka här borta inte får dricka någon alkohol. Gissa om man känner sig utpekad. Men allt som allt var det trevligt, syrran gjorde självklart ett spontant upphopp, vilket inkluderade ett rörande tal som berörde flera. 

Ja, så nu sitter jag här och gör ingenting. Funderar på att sova tidigt för en gångs skull men det känns så meningslöst. Lika bra att vara vaken ett tag till och planera scouter eller något.

En sak jag satt och funderade på igår kväll, det är hur mycket kärlek betyder. Inte kärlek till en annan människa, nej utan kärlek till ett djur. Det tycker jag är något som är starkare än allt på jorden. Jag själv, har ju en speciell passion för hästar. And it just so happens, att den 17 april, så är det exakt 2 år sedan min sköthäst Marah blev avlivad. Hon var tvungen att dö eftersom hon var gammal och till råga på det så var hon mycket sjuk. Mot slutet, när jag inte lämnade hennes sida för en sekund, så stod hon endast och hängde med huvudet. Hon orkade inte ens titta upp när man kikade in över boxdörren. Det finns inga ord för den smärta som jag kände när jag var tvungen att cykla  hem dagen innan hon dog. Marah var mitt allt. För henne kunde jag berätta allt. Jag kunde skratta, jag kunde gråta och jag kunde bara stå tyst. För hon frågade aldrig, hon dömde aldrig. Hon var min bästa vän. Det gjorde så ont, ända in i själen, när jag tillslut fick veta att hon inte levde längre. Jag visste att det var för hennes bästa. Hon led så illa när hon var i livet, och jag visste att det var hennes tur att dö. Annars hade hon bara känt smärta, och ingen kärlek. Jag hoppas så innerligt att Marah kände att hon var älskad. För det var hon. Av många fler än mig själv. Jag hoppas att hon förstod att hon betydde så mycket. Jag känner gråten i halsen bara när jag skriver detta. Om jag stänger ner alla program på datorn, så finns en bild på min käre vän som bakrund på datorn. Där står hon, nyfiken och förstående. Jag hyllar dig Marah, för att du alltid har funnits för mig. För att du aldrig ställt några frågor. För att du aldrig har dömt mig. Jag kommer för alltid att minnas dig, för alltid att sakna dig. Du ska veta att jag fortfarande drömmer om dig, och i drömmarna är det bara du och jag. Vila i frid Marah. <3

Marah