Varning.

Hej min kära läsare. Jag skulle vilja inleda det här inlägget med att säga att om du bara hade tänk att skumma dig igenom denna text, så föreslår jag att du stänger ner rutan och gör något annat vettigt. Det här inlägget kommer att ta tid att läsa, likaså kommer det ta tid att ta in. Men om du däremot har tid och tålamod, så be my guest och läs på. Detta är ett känslosamt inlägg av mig och jag hoppas att du vill ta del av mina ord. 




I mitt liv, så har jag gjort många olika misstag. Jag har också gjort lyckade val som sedan har lett till.. mindre lyckade slutsatser. Alla de val som jag har gjort under mina 16 år i livet, har lett till den jag är idag. Hur jag är och hur jag hanterar vissa situationer. Jag har alltid trott att jag har varit en smart person, en sådan som inte framstupa kastar mig in i händelser utan att jag vet hur jag ska ta mig ut. Vid vissa tillfällen, så har jag varit den personen. Men även i andra sammanhang så har jag tagit chansen. För det mesta, så har det blivit misslyckat men på något vis så har jag hittat en lösning. Det har förvisso blivit den smärtsamma vägen, men också den väg som löst problemet.


Looking back. Jag ser tillbaka på livet nu, redan som 16 åring och jag kan se hur jag skulle ha reagerat och gjort. Anledning till att jag granskar det på ett så.. viktigt och "vuxet" vis, om jag får lov att kalla det så, så är det därför att jag har redan har gått igenom en hel del, och jag har hela livet framför mig! Alla i min ålder har haft sitt äventyr och även fast man har klagat över smärtan i sitt hjärta, så känns det tomt utan den, när allt drama är över. 


Mina steg. Jag har tänkt på det ett tag. Hur mina steg i livet har tagit mig till den platsen där jag är idag. Åh det finns så många! Det största markanta steget, var nog när jag konfirmerades. Då. Den tiden, den tog med sig flest förändringar av alla. Efter det, så spårade allt ur. Det var drama var jag än såg. Jag förlorade vänner och de förlorade mig. Jag tror att de som läser detta, som känner mig riktigt bra, vet vad jag pratar om. Relationer blev skadade och har aldrig någonsin blivit reparerade igen. Jag hade nära vänner, som jag berättade allt för. Jag umgicks med mina närmaste vänner och allt var frid och fröjd. Men nu. Jag ser er inte längre. Jag har inte sagt ett ord till er på flera månader. Och även fast saknaden finns, så tror jag att det är för det bästa. För oss alla. Att vi inte pratar med varandra, för vad ger det oss? Det är som att ge någon en blomma i förlåtelse för att ha bränt ner någons hus. Det lönar sig inte. 


Kärleken. Jag har alltid haft kärlek, jag har alltid fått den. Jag är så tacksam för all kärlek jag har fått. Jag hoppas också att jag har lyckats ge en del kärlek. Att kunna göra någon annan lycklig är något som jag alltid strävat efter. Det är kanske därför som jag har haft mina mörka stunder? Jag har sett till att andra mår bra innan jag har tänkt på mig själv. Och där, när jag har velat värna om andras känslor, det är där jag har blivit sviken. Av de som står mig närmast. Jag minns den gången så väl. Jag nämner varken namn eller händelse, men den gången jag blev så djupt sårad. Jag hade aldrig riktigt förstått uttrycket "En kniv i ryggen". Men då, då visste jag, precis hur det kändes. Fast jag skulle väl säga att jag förstår ännu mer om jag skulle beskriva det som "En kniv i hjärtat". För det var ungefär så det kändes. 


Förändringar. Jag har förändrats. Sjukt mycket. Anledningen till att jag överhuvudtaget skriver allt det här är för att jag satt och skummade igenom facebook och kollade igenom min egen tidslinje. Jag bläddrade tillbaka till 2009-2010. Där hittade jag en massa olika statusar och citat som jag minns så väl. Jag minns känslorna som jag hade när jag skrev de och jag kommer ihåg anledningen till varför de stod där. Jag kommer ihåg hur jag var. Jag var.. lycklig i min lilla tonårsvärld där allt var drama, och jag trivdes i mitt kontrollerade kaos. Men trots allt kaos så känner jag att jag var en bättre person då. Jag vet inte riktigt vad jag har blivit nu, och jag är lite rädd för det. Vem är jag egentligen? 




Slutligen. Nu har jag skrivit av mig ganska mycket. Jag hänger fast vid vad jag skrev i slutet av förra stycket. Jag tycker att jag har blivit en sämre person som inte värnar lika mycket om sina vänner längre. En sådan självupptagen person som inte har någon annans välbefinnande i åtanke. Jag försöker, tror jag, att förändra mig igen. Jag hoppas verkligen att mina vänner fortfarande håller mig lika kär. Jag hoppas verkligen innerligt att du, som läser detta just nu, och känner mig, fortfarande tycker att jag är en bra människa. För jag försöker att synas och jag försöker att vara en förebild. Med de orden så avslutar jag detta blogginlägg. Du som har läst detta, hör gärna av dig till mig, lämna en kommentar, ett sms eller vad som helst. 

Jag måste bara säga det, jag älskar alla omkring mig, och även fast jag kan verka depp ibland, så måste jag säga att jag älskar mitt liv. 

/ Hanna Maria Ingrid Kilander.